Tillträde förbjudet

This is a piece I had to write as a home assignment - only the title was given. It means 'No entry' and sorry, but this story is in Swedish so those who don't speak it might need to go and look at my other stories. :)

Dörren slog igen och jag kände tårarna glida ner för mitt ansikte. Jag hörde hur Rolf grät på andra sidan. Jag glodde på den lilla skylten på hans dörr: Rolfs Rum. Ja, det var ju hans rum men jag var hans mamma så jag kunde väl gå in i rummet när som helst jag ville. Det var ändå mitt hus och han var mitt enda barn.

Jag öppnade dörren. Rolf stod på hörnet och hade en galge i ena handen. Hans ansikte var spänt, hans ögon runda och vettskrämda. Jag började tala om något, jag minns inte vad, bara att jag ville lugna honom. Jag tog ett steg mot honom och han började skrika gällt. Jag tittade på honom sorgset och gick ut ur rummet.

Dagen efter kom hans pappa. Vi hade skilt oss när Rolf var bara tre år men min före detta make brukade hälsa på oss nästan varje vecka. Han brukade ta Rolf med sig och de gjorde roliga saker tillsammans, pappa och son. Nu såg han vaken och orolig ut och han gick in i Rolfs rum utan ett ord till mig. När han äntligen gick hem ville jag tala med Rolf men jag hejdade mig. Han hade en ny skylt på dörren under den gamla. Den var stor och röd. Tillträde förbjudet – sade skylten och plötsligt kände jag förnimmelsen av bekymmer. Jag gick ifrån dörren.

Det blev inte många dagar förrän vårt nästa bråk. Rolf hade fått dåliga betyg i skolan och han var blek när han kom hem. Jag försökte förbli lugn och fråga honom vad problemen var men efter några minuter sprang han in i sitt rum. Jag följde efter. Den nya skylten glittrade i skolskenet på dörren men jag ville inte ha någon mur, något hinder mellan oss.

Jag öppnade dörren och gick in efter honom. Han låg stilla under täcket i sängen. Jag gick fram till honom. Han snyftade och bad mig att gå ut. Mitt hjärta kändes som om det skulle brista men jag lämnade honom där efter en tid. Visst är det bara puberteten. Hon skulle väl snart komma överens med mig. Jag var hans mamma och han var mitt enda barn – vi hade bara varandra i världen. Men skylten hängde på dörren som om den hade skrattat åt mig: Tillträde förbjudet.

I de följande veckorna ville Rolf inte tala med mig. Varje gång jag ville få honom att berätta om hans dag glodde han oroligt på mig och sade ingenting. Vi åt middag tillsammans utan ett ord varje kväll. Vi kramades varje morgon framför skolan utan ett leende. Jag kände hur distansen ökade mellan oss.

Rolf blev blek och mager och hans lärare bjöd mig till skolan för han ville tala med mig om hans dåliga betyg och hans nedstämdhet. När jag gick hem från skolan satt min son på matbordet och läste en bok. Jag satt ner bredvid honom och frågade varför han inte hade berättat om sina betyg till mig. Han svarade att han hade varit rädd. Jag sade något rogivande för att få honom lugn och visa att jag älskade honom oberoende av hans framgång i skolan.

Jag minns inte precis vad jag sade men vi började bråka igen och Rolf stormade ut ur köket. Nästa ögonblick hörde jag att hans dörr slog igen. Jag förstod då att jag inte förstod mitt barn. Jag följde efter och glodde på hans dörr. Skylten som sade ”Rolfs Rum” föll ner från dörren och den hade spruckit mitt itu. Den andra skylten hängde kvar på sin plats. Tillträde förbjudet, sade den och jag ville skrika.

En par dagar senare märkte jag att Rolf hade purpurröda fläckar och blåmärken på sina armar. Förtvivlad frågade jag om någon mobbade honom i skolan men han skakade på huvudet. Hans ögon var runda och röda, fyllda av rädsla. Jag försökte se närmare på blåmärkena men han backade från mig. Jag behövde inte gå till hans rum för att veta att dörren var stängd igen och skylten kvar sade: Tillträde förbjudet.

Jag ringde till barnspykologen. Hon lovade mig att hjälpa så jag tog Rolf till henne. Hon log åt oss och sade att allt skulle bli bra. De gick in i hennes rum och jag väntade ute i väntrummet. Det hade gröna väggar och vackra blommor på ett litet bord. På vägen hem tittade jag på Rolf och han verkade redan se bättre ut.

Men nästa kväll hittade jag blodiga näsdukar i hans rum med alldeles för mycket blod och ringde till hans pappa. Han kom snart och tog honom med sig. Jag förstod inte varför det skulle vara bättre för honom att vara med sin pappa men sade ingenting. Jag ville honom det bästa. Jag gick tillbaka till huset efter de lämnade mig. Hans skylt ropade åt mig: Tillträde förbjudet.

Jag tog honom till psykolologen flera gånger i veckan. Rolfs pappa kom med några gånger. Till slutet av andra veckan kom kvinnan fram till mig och sade att hon äntligen förstod situationen. Hon skulle hjälpa, sade hon och log. Jag nickade åt henne och körde hem med Rolf. Han verkade må bättre och jag kände mig lite lugnare. Den där natten var dörren till hans rum inte helt stängd.

Tillträde förbjudet, sade den röda skylten. Den glittrade i solskenet. Muren mellan barnet och mamman verkade vara ogenomtränglig. Rolf glodde på skylten och tårar gnistrade i hans ögon. Han snyftade och vände sig om. Han klev in i bilen och hans pappa trampade på gasen med ett litet leende på ansiktet. När de körde bort stirrade asylens fönster åt dem liksom ett odjurs ögon.